#8


Vi började i korten.
"Bedöm dina medspelare enligt matrisen" 

En matematisk matris (det enda man får fram i bildväg på wikipedia)

Att tolka eller att inte tolka. Att helt enkelt enbart bedöma mina kursares prestationer med hjälp av matrisen känns inte som en 15hp prestation och jag vet inte riktigt vad jag ens skulle få ut av det. Däremot tror jag att jag ska bedöma.
Även ordet matris är intressant - göra en egen?
Och vilka är egentligen mina medspelare? Och om de är just mina medspelare borde de kanske få samma förutsättningar och även få bedöma mig?

Observera Nikes skeptiska kroppsspråk, vart är vi påväg?

På handledningen pratade vi om en form av social bedömning som jag skulle kunna testa på de som är mina medspelare i livet men då många av er läser den här bloggen avvaktar jag tills mitt lilla sociala experiment har slutförts. 


En sak jag verkligen verkligen vill göra men inte vågar är att ha utvecklingssamtal med mina nära och kära! Ge mig mod! WWAS (What whould Anna say)


Det som enda återkommande i alla mina vitt spridda tankar är min egen roll i det här. Bedömaren. Vågar jag säga Spelledaren? 

( Wikipedia - En spelledare, ofta förkortat SL, är den deltagare i ett rollspel som håller ordning på regler, avgör utfallet av spelarnas handlingar (oftast med hjälp av tärningar), och skapar ett sammanhang för spelarna att spela i. Spelledaren spelar även alla spelledarpersoner (det vill säga alla de karaktärer som inte är rollpersoner som kontrolleras av spelarna). Detär även spelledarens uppgift att fördela ordet och spelets upmärksamhet mellan de olika spelarna, det är också ofta som det faller på spelledaren att organisera speltillfället med plats och tid samt mat.

Ibland används även de engelska orden game master respektive dungeon master (förkortat GM respektive DM).)

I min roll som lärare är bedömning en del av mina självklara uppgifter, så varför känns det så jobbigt när den delen helt klart i denna gestaltningen kommer bli en del av min privata roll? 

Jag såg en svt play dokumentär (länk) som jag som med i stort sett allt nu för tiden kopplade direkt till spel. "Att skjuta en klasskamrat" handlar om ökningen och fenomenet som är skol och arbetsplatsskottlossningar. 

Där man innan trott att det hela varit en intern och helt osocial handling i en allvarlig psykos har man tack vare kartläggning av olika fall insett att nästan alla av gärningsmännen ca 24h innan massakern berättat för någon att de kommer utföra dådet. Detta visar att det för gärningsmannen är viktigt att någon vet och då svänger allt och blir en maktskiftning. Nya regler. Nya spelledare. Läskigt. 

(Tanke: ska jag skicka ut lappar där folk får välja mellan olika tider där jag kan ha utvecklingssamtal med dem?)

over and out. 

#7

Först utan några ändringar eller kommentarer vill jag citera Cia's mamma

         "Jag vill tro att ett stoltare liv blir dig unnt

än att stoppas i fack och sorteras i bunt

Vill ej tro dig så skör

att en slug moddelör 

modellerar dig genast till strunt."

Något jag trillade över på både Cias och Simons blogg är att dem har uttalat sig klart och tydligt om hur vidare de spelar/är spelare eller inte. De har satt ner foten i mina ögon för att kanske även kunna göra det i spelet, bestämt sig för om det är lek eller spel. Även Ellen har i sin blogg försökt definiera sig själv och sin roll i spelet, eller kanske snarare definiera sin frånvaro i spelet. Vart har jag själv landat? Ida Nielsen, är du spelare eller är detta lek? Are you in vs are you out? Men är det så svart eller vitt? Är det på grund av mina egna gråzoner i mitt agerande som jag inte själv riktigt landat i vem jag är i spelet? 


En liknande diskussion jag haft med mig själv är om jag i detta är ond eller god. Snäll eller taskig. Även där kommer jag liksom fram till att jag nog inte kommer kunna komma fram till något. Samtidigt som jag har förstört för många (Speciellt dig Simon, förlåt, men det har mest varit kortens fel) har jag också hjälpt, diskuterat och lånat ut tejp. Kanske är vi inte renodlade spelare eller lever helt efter våra egna regler heller, kanske är det så att en blandning av de båda är ett måste, i lek, i spel och i livet.


over and out. 

#6


Idag såg jag för andra gången filmen The Delicious. Första gången jag såg den fnittrade jag mig igenom men den här gången var det annorlunda. Jag blev arg på hans fru och arg på hans vänner. Som poliser tog de sig rättigheten att upprätthålla de sociala lagar som de inte ens varit med och grundat själv utan bara blint följer. Vad man ska ha på sig, vad man ska säga och vad man ska göra. 
Just dessa poliser i det sociala spelet är kanske inte de som skapar de skarpa och vassa regler vi följer men det är i alla fall dem som ser till att alla följer dem. I stället för batong har dem hån. I stället för fängelse har dem utanförskap. 
Kanske tar vi alla ett vikariat eller två i lagens namn när man tänker efter. Det enda vi har gemensamt egentligen är att ingen är helt och hållet oskyldig. 

Bröd

Mitt landskap är komplett - men frågan är ju om man vinner 


over and out. 

#5


Igår visade vi nog alla vad vi gick för. Flitens lampa lyste. Jag är färdig med mina kullar av tidningspapper och det gjorde att kortet jag fick blev extra klurigt att genomföra. Jag skulle ta det jag tyckte bäst om och ge bort det. Men mitt land är än så länge bara en enda stor del så i slutet av dagen beslutade jag mig helt enkelt för att dedicera hela mitt arbete till Henke. 


Nu när kullarna är klara går jag in i en ny fas. Vad ska jag göra med dem och hur hårt vågar jag ta i när jag böjer reglerna vi fick i spelets begynnelse? Antar att jag inte kan backa längre och vara en duktig och lydig spelare. Utan att egentligen göra ett aktivt val har jag valt en laglös väg där jag leker med reglerna tills de passar mig... Så gör jag kanske i det riktiga livet också.


Jag och Nadya diskuterar samtidigt som vi bloggar vart vår lilla värld kommer ta vägen. Hur kommer det sociala spelet te sig nu när vi alla kommit längre i våra små länder? Kommer vi att bli en enad union eller kommer det bli krig och osämja? Pakter kanske? Värt att lägga en tanke på hur jag själv skulle ställa mig till de andra om de olika situationerna uppstår i slutet av vårat spel... när vi kommer ihåg att det i vårt spel bara kan finnas en vinnare. 


over and out.

#4

Sjuk

Fått ett kuvert med gårdagens kort i men får inte öppna det.

Sjukt nyfiken.

förtsättning följer. Vad man får och inte får göra

#3

Om livet är ett spel (för det är det)

Första "spelkortet" idag. Första tanken: Om det här står på mitt kort, vad står det då på de andras?
Det är här och nu jag ska välja vilken sorts spelare jag vill vara, den onde, den gode, allas vän eller den du inte riktigt vet var du har henne. Den onde och oberäknerlige skulle ju vara en klar fördel om vårt "spel" faktiskt också var ett spel och man kunde vinna... Men eftersom jag inte ens vet hur detta skulle gå till blir det svårt.

Att blint lyda korten (eller i alla fall få de andra att tro att du bara lyder korten) kan nog användas lite som en frånskyllning eller ett ursäktande för ens beteende oavsett vad det är de närmaste dagarna. 

Att vara eller att inte vara den onde 

on a sidenote

Att träffa andra bildlärare såhär är ett bra mycket smartare sätt att ta upp debatten om skolan och vårt ämne än att ha stela segregerade nätverksträffar. Mer fortbildning åt folket!

#2

Det känns som om jag väntar på något. Vet varken om det är bra eller dåligt men jag är liksom spänd inför något. Att inte veta vad som väntar är ovant på ett bra sätt. Jag lär mig om mig själv. 

The Game var en riktig mindfucker. 

 "- There goes a thousand dollars.
 - Your shoes cost a thousand dollars?
 - That one did"

Vår lilla spelplan går framåt men i stället för att gå in djupare i bilden tar jag ett, eller snarare fyra steg tillbaka. Kanske är det ett försök att återta makten och inte känna att jag slaviskt följer reglerna i spelet. Att införa leken i de för mig innan så fasta reglerna ger mig trygghet i att jag kontrollerar vad det blir i slutändan, jag är mer än en deltagare. 

Kanske har jag detta behovet just därför att jag vet att reglerna snart kommer ändras och att jag ändå inte bör bli bekväm i dem. 

Vilka får vara med och skriva reglerna?

Jag sitter och väntar på twisten. 

#1

Spelets regler, reglerna i spelet, spelet i leken, leken i spelet... Man spelar kort men använder en kortlek. Har ni tänkt på det?

Vi började dagen och kursen med en föreläsning. Eftersom ni alla var där tänker jag bara skriva kort om vad jag tog med mig därifrån (dvs. inte allt det där man ska komma ihåg för det har jag nerskrivet någonstans)
Jag tror att ALLT händer mellan när man leker spel eller spelar lek. Varför? undrar ni. Jo, för att vi alltid här i livet antingen spelar eller leker men oftast båda omvartannat, paralletllt med varandra och utan att tänka på det.

Efter detta blev vi igångsatta i en workshop och där är jag nu

Fortsättning följer.




Följande är fortsättning.


Cia skrev på sin blogg om att hon som jag tolkade inte direkt har någon vinnarinstinkt när det gäller spel, att hon spelar för att det är kul. Det fick mig att börja tänka på min egen bricka i spelet. Jag har selektiv vinnarskalle. 


Vet bara inte om det faktiskt är jag eller sammanhanget som väljer. I går (Lördag) åkte jag och pojkvännen hem till några av hans kompisar och spelade spel och umgicks. Efter en runda Alfapet låg jag på delad sista plats men var grasiösast av grasiösa med det. Jag var genuint okej med att förlora. Men just när jag läste Cias blogg började jag tänka på om anledningen till att det inte störde mig var för att det helt enkelt inte hade varit okej om jag som deras kompis flickvän hade blivit förbannad eller kämpat med näbbar, klor och regler för att vinna. 


Lekte jag en god förlorare för att vinna det sociala spelet?