Att få in mina idéer om en infinit bedömning i min gestaltning. 
Visst är det självklart. Jag har pratat hål i huvudet om litteraturen och min lärarroll men fullständigt hållit själva gestaltningen skild från diskussionen. Gestaltningen ska ju VARA diskussionen!

Kanske skulle alla prova på hur det är att vara både den bedömda och bedömaren (skolan). Känna hur det är att vara den vi alla är på väg att bli på vår utbildning; De ofrivilliga bedömarna. Eller kanske min än så länge fiktiva hjälte, den infinita bedömaren. 

För att kunna spegla sig i något, måste det finnas speglar? Det luktar materialbyte!